Mia får inbjudan

Den maskerade natten

Två veckor efter besöket på Salongen fick Mia ett diskret brev i sin post. Inget namn, bara en inbjudan:

“Du är utvald. En privat kväll. Enbart för dem som förstår vad total underkastelse innebär. Masker obligatoriska. Plats meddelas samma dag. Om du tackar ja – bär rött.”

Hennes hjärta bultade. Hon älskade anonymiteten, maktleken. Hon visste inte vilka som skulle vara där – och det var det som gjorde henne blöt redan vid tanken.

När kvällen kom, stod hon utanför en herrgårdsliknande villa utanför stan. Hon bar röd korsett, nätstrumpor, ett tunt släpande tyg över höfterna och en sammetsmask över ögonen. En man i svart tog emot henne utan att säga ett ord, ledde henne in till ett dämpat rum där tända ljus kastade skuggor mot väggarna.

Det var en cirkel av män – maskerade, tysta, välklädda i bara svarta byxor och kavajer. De betraktade henne som ett byta, men ingen rörde henne ännu.

En röst hördes från mörkret: djup, trygg, raspig.

"Du vet varför du är här, Mia."

Hon kände igen rösten. Den kröp under huden, triggade minnen. Hon visste inte varför – men den var bekant. Farligt bekant. Hennes puls sköt i höjden.

"Ja," svarade hon, andan snabb.

"Du tillhör oss ikväll. Och bara oss."

Hon ställde sig i mitten, långsamt började hon ta av sig plaggen, lät dem falla ett efter ett. Brösten blottades först, sedan gled tyget över höfterna, avslöjade hennes rakade, fuktiga fitta.

Männen reste sig, omringade henne. En man ställde sig bakom henne, höll hennes handleder hårt bakom ryggen. En annan föll på knä och började slicka henne, djupt, gränslöst. Hans tunga pressade sig mot hennes klitoris, och Mia kved högt.

Två kukar trycktes mot henne samtidigt – en mot hennes mun, en mot hennes öppning. De tog henne, långsamt först, sen med växande kraft. Hon lät sig tryckas ner på alla fyra, spärrade upp munnen, lät sig fyllas från båda håll.

Hon var ett redskap för deras njutning, och ändå hade hon aldrig känt sig så levande.

Hon blev vriden, lyft, tryckt upp mot väggen. En man trängde in i henne bakifrån, grov, bestämd, höll henne i ett fast grepp. Hon vred sig, såg in i hans maskerade ögon. Något i blicken... rörde vid något inom henne.

Hans doft. Hans röst när han stönade i hennes öra. Den där raspigheten.

Han var äldre. Kraftfull. Och det var något så förbjudet i hur rätt det ändå kändes. Hennes mage knöt sig – men hon slutade inte. Tvärtom – hon tryckte sig bakåt, djupare in mot honom.

Hon sa inget. Och inte han heller. Det var ett tyst erkännande. De låtsades inte veta. Det var deras hemlighet nu – i skuggorna, i kåtheten, i det otillåtna.

När natten var över, låg Mia på sammetssoffan, fylld, utmattad och omsluten av maskerade händer som smekte henne varsamt. En av dem kysste hennes panna. Den där raspiga rösten viskade:

"Du var mer än vi vågade hoppas på."

Sen försvann han – innan hon hann fråga vem han egentligen var.

Och kanske... ville hon inte veta.