Det är oklart vad som gick fel, kanske var det jag som stod lite för långt fram på den lilla platta som var min, eller också var det hon framför mig som hamnade för långt bak. Eller så var det maskineriet som på något vis orsakade haveriet. Fel blev det i alla fall.
Det var den 27 juli 2047 och pandemin hade härjat längre än någon kunde minnas. Den senaste bekämpningsmetoden gick ut på att alla individer i arbetsför ålder skulle samlas in, besprutas med ett desinficerande medel, lindas in hårt i lindor, nästan som mumier, sedan utsättas för ultraviolett strålning under ett par timmar. Jag vet inte om någon trodde på det, men det genomfördes i alla fall – något måste man ju göra antar jag.
Storskaligheten i det hela var imponerande, insåg jag direkt när jag kom till den anläggning där behandlingen skulle utföras. Tusentals människor, man fick registrera sig med sitt chip, klä av sig i omklädningsrum, duschas och badas, allt enligt ett slags löpande-band-princip. Vi var som boskap, nakna kroppar, tysta, maskinellt behandlade, ofria.
Först gick allt som det skulle. Sprayning, vattenbad, tvagning. Sedan hamnade man på det där bandet. Man lyftes dit av en robot, sittande på en stol. Det var viktigt att man inte rörde något som inte var desinficerat. Jag hamnade bakom en kvinna, noterade jag, när vi passerade genom det avgörande momentet: desinfektionsduschen. Det tog ungefär en halvminut, man åkte som genom en intensiv, fet dimma. Hennes kropp framför mig glittrade av oljig fukt. Därefter, när man åkte vidare, drogs bärarmarna som hade omslutit mig åt sidan. Man stod själv under ett par sekunder, nu var det dags för inlindningen och det var då det gick snett. En stor vertikal vals sköt in från höger, mer än två meter hög. Duken drogs ut framför kvinnan framför och skulle nu dras runt henne, linda in henne, och det gjorde den också, det var bara det att jag blev en del av paketet. Istället för två olika paket, med en kropp i varje, lindades vi ihop som ett enda paket. Det gick så fort att jag inte riktigt hann förstå att det gick fel förrän det redan var ett faktum att vi var ett paket. Det var ju heller inte så att jag hade gjort detta förr, det hade ju ingen, så det var först i efterhand det gick att förstå att det blev fel. Kvinnan som hade stått framför mig – ja hon stod ju fortfarande framför mig, men nu hoplindad med min kropp – ropade till när hon märkte vad som hände. Hon var ganska lång men lite kortare än jag, ett halvt huvud kanske, väsentligt yngre förmodligen, i alla fall hade jag hunnit notera att hon hade en attraktiv kropp, åtminstone bakifrån. Högst knullbar. Nu kunde jag inte längre se den, bara känna. Det kunde jag däremot inte undgå. Jag hade hamnat rakt bakom henne, tryckt mot hennes stjärt och rygg. Min ena arm hade hamnat utanför lindorna, den andra handen låg mot hennes bröst genant nog, som om jag tagit ett fast grepp om det, tafsande. Det gick inte att röra den. Lindorna gick upp över axlarna men lämnade huvudena fria. Det paket vi blivit hölls fast av en metallram, ett slags bur. Hon försökte vrida på huvudet, men även det var ju svårt. Och mitt huvud var fast vid sidan av hennes. Jag hade kunnat kyssa hennes öra eller kind, det var ungefär vad jag kunde åstadkomma. Ja, och prata då. Hon med.
– ’Vad fan!’ Hon svor till, inte argt, utan mer undrande, överraskat, oroligt.
– ’Det blev nog lite fel tror jag’ svarade jag. ’Men det ordnar sig nog’, la jag till som för att försöka lugna henne.
– ’Ja, jag hoppas det’ svarade hon.
Hon försökte vrida på huvudet igen, liksom frigöra sig, men det var svårt. Jag tyckte om hennes röst, ganska djup, lätt beslöjad. Och ja, kroppen som jag pressades mot tyckte jag väl också om, men den insikten fanns kanske inte riktigt än; allt var lite för nära, den putande mjuka stjärten, svanken, det fasta men ändå ganska stora bröstet… Kanske var det hennes doft också, från håret, huden, allt, som påverkade mig. För det var ju det: jag märkte att jag påverkades fysiskt av att naken pressas mot henne. I en högst konkret bemärkelse: jag började få stånd. Trots att det inte fanns plats för det. Men blodet fyllde min kuk, och när jag blev medveten om det blev det naturligtvis ännu värre, som om själva medvetenheten om pinsamheten var upphetsande i sig. För saken var ju att det inte gick att dölja. Aldrig någonsin kan en oönskad erektion ha varit svårare att dölja. Kuken växte ju direkt mot hennes hud, närmare bestämt, mot hennes skinkor, upp mellan dem, i stjärtskåran. ’Oönskad’ förresten, var det rätt ord? Jag skämdes ju, så på så vis var den ju oönskad, men samtidigt, det var ju egentligen ett drömscenario. Och det som hände, det min växande erektion mot hennes stjärt uppenbarligen gav upphov till, var ju att hennes bröstvårtor reagerade. Eller tolkade jag det fel? Nej, det var ju ett faktum. Jag kände, mellan mina fingrar, att bröstvårtan styvnade, reste sig, blev hård. Ja, faktum är att jag sällan har känt en lika erigerad bröstvårta. Jag minns att hon harklade sig, så där tydligt tillgjort, som att det inte handlade om att hon hade något i halsen utan bara för att hon behövde markera obekvämhet, bryta tystnaden. Och så suckade hon, liksom vickade på huvudet, försökte skruva på sig. Det kändes som att jag borde säga något, jag visste bara inte vad.
- Ja… ursäkta. Men det är inte mitt fel
- Vadå inte mitt fel?
Hon lät arg. Lite arg.
- Ja, alltså, det är ju inte jag.
- Vadå? Vem är det då menar du?
- Eh…jag kan ju inte rå för att du…
- Vadå? Är det mitt fel?!
- Fel och fel, men… att jag blir hård, den blir hård, beror ju på dig. På din kropp…
- Mitt fel alltså…?
Bröstvårtan var ännu hårdare än nyss, helt styv, och nu kände jag pulsen tydligt genom bröstet. Jag lät mina fingrar glida fram och tillbaka över den oljade, erigerade bröstvårtan.
- Nej, det är väl ingens fel, det är ju bara rent fysiska reaktioner. Min kuk gillar ju tydligen läget. Den blir hård för att den är där den är…
Comments